Dagarna går.
En dag går märklöst förbi. Man märker knappt hur timmarna går. Man hinner inte med mycket. Så är de flesta dagarna. Ibland händer det ändå att en dag blir minnesvärd. En sådan dag behöver jag verkligen nu. En dag som blir minnesvärd på grund av en lycklig sak. Jag behöver ett tecken. För det är tragiskt hur mitt liv passerar. När något jobbigt tänker man - Jag klarar inte ett liv utan dig. Men här är jag nu.
Och hur många dagar, månader och år har inte gått sedan det där hände, fortfarande känns det i hjärtat. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet vad som är rätt, det gör jag. Men vad vill jag?
Jag har klarat av ytterligare, en födelsedag, blivit ännu ett år äldre. Men det känns inte så längre. Känns som jag stannade för några år sedan och aldrig kommer att kunna bli äldre. Innombords så vet jag att jag har förändrats, men det känns inte så.
Och fortfarande säger människor så
att det var enklare då
så mycket enklare då
Men nu är vi här.
(Tillslut vill jag bara påpeka att blogg.se tydligen gör lite som den själv vill och raderade halva mitt filosofiska inlägg så fick försöka hitta på ett nytt avslut).